theendofeverything

Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig även om det är försent att älska dig.

Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn.

Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen, är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen, den tar slut från kyss till kyss.

Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut.

Vad jag bryr mig om nu är att du ligger vaken i morgontimmen när regnet slår mot fönstret och det låter som om det går på dig.

Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit.

Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt.

Vad jag bryr mig om nu, i dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta, för jag har gråtit och du ringde aldrig.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaks till dig .

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion när du går sönder inuti så som jag gjorde nyss.

Vad jag bryr mig om är att höra dig andas, veta att du är nära, förlåt, nu slutar jag.

Jag går från att vara arg och förbannad på dig till och tänka att jag kommer klara mig alldeles fint utan dig till och ligga och gråta på sängen för att jag saknar dig.

Tre olika känslor på samma gång som turas om att bubbla över.

Tiden efter du har försvunnit så finns du ändå överallt. Helsingborg, namnet på din stad dyker upp överallt. Fotbollsmatcher på TV, bilder på instagram och facebook på folk som sitter på tåget påväg dit, föräldrar som ska åka dit för att hälsa på släktingar. Och så fort någon säger ditt namn så rycker jag till och det hugger i hjärtat.

Hur ska jag kunna glömma dig när du finns överallt?

Jag blev inte förvånad över att du hittade någon annan. Innerst inne så räknade jag med det. Jag räknade med att du skulle hitta någon som var finare än mig. Någon som kunde ge dig allt det inte jag kunde. Som bodde närmre dig som du kunde pussa och krama varje dag. Någon äldre. Någon som du verkligen bryr dig om. Som du är kär i. Någon bättre helt enkelt.

Men det som gör mest ont är att du inte sa nånting.

Det lustiga är att om du kommer komma krypandes tillbaka till mig kommer jag förmodligen välkomna dig med öppna armar när du egentligen förtjänas och bli spottad på.

Den absolut sista personen som jag trodde skulle ljuga för mig, han har ljugit. Du sa att jag var speciell för dig och att du alltid skulle finnas här för mig. Du var den som sa att du fortfarande ville ha kontakt med mig även fast du hade hittat någon annan.

Du ljög.

När jag skrev till dig hur jag kände slutade du svara. Du tog bort allt som hade med mig att göra. Klippte av alla band som vi hade. Alltså måste du gett mig tomma löften. Du brydde dig aldrig om mig, jag var aldrig speciell. Du ljög. Om och om igen. Det gör så in i helvetes ont.

Den där första kyssen, när du la din hand på min kind. Betydde den ingenting? När jag låg i din famn och du kysste min hand. Var det någon teater du spelade för skojs skull? Alla tokiga miner du gjorde för att få mig att skratta. Gjorde du dom för att tyst skratta åt mig inombords för att jag gick på spelet som du spelade med mig?

Men vi hörs inatt, i mina drömmar. Där finns du varje natt.

Ja vad är det som hänt egentligen..? Jag har blivit bortvald. Han hittade någon annan och valde henne istället. Utan att berätta för mig. Aj, aj, aj vad ont det gjorde... Det gör det fortfarande förresten. Jag försöker vara stark men orkar inte riktigt längre.

Kärlek och jag går inte ihop. Inte över huvud taget. Vi funkar inte tillsammans. Varje gång när allt har känts så himla underbart så blir jag bortvald. Det händer varej gång. Men ändå så vägrar jag ge upp och jag försöker om och om igen. Säger alltid alltid att jag ska sluta försöka, ge upp allt som har med kärlek att göra. Men vad gör man när hjärtat slår som en trumma i bröstet och man inte kan sluta fnissa när man hör ett visst namn? Vad fan gör man?

Man kan ju inte hjälpa att man blir kär.

Varför gör man samma misstag åter igen när man vet hur ont det gjorde första gången?