Matilda sitter och knyter sina skor i sin kompis hall. Hon hade helt tappart bort tiden bland alla skratt, filmer och samtalsämnen. Hon säger ”hejdå” till sin vän och skyndar sig ut genom dörren. Det har blivit sent och vinden tar tag i henne och hennes hår virvlar runt hennes ansikte, hon drar jackan tätare kring kroppen för att skydda sig mot dom kalla vindarna som känns som vassa knivar mot hennes hud.

Hon bestämmer sig för att gå nerför den långa backen och sen igenom parken för att komma hem så snabbt som möjligt. Hennes ben ökar automatiskt farten ner för den långa backen, hon ser dom stora träden som hänger som ett mörkt täcke över parken. Hon ryser vid synen av dom. Matilda skakar av sig den obehagliga känslan, skakar på huvudet och mumlar till sig själv att hon ska sluta vara så töntig och skynda sig hem istället.

Hon når snart fram till den mörka parken. Hur kan den vara så skräckinjagande på kvällen när den är så inbjudande på dagen? Tänker hon för sig själv och ökar ytterligare takten på sina steg.

En lampa släcks när hon går förbi den. Av ren chock stannar hon och tittar upp mot lampan som snart tänds igen. Hon tittar skräckslaget in bland dom mörka träden som knakar något så fruktansvärt av dom hårda vindarna. Skräcken lägger sig som en klump i magen när hon snabbt fortsätter framåt. Hon hör någon viska hennes namn ”Matildaaaaa…” men en väsande röst. Med handen över munnen för att kväva ett skrik vänder hon sig om. Ingen. Ingen där. ”Hallå..?” ropar hon försiktigt. Inget svar. Stegen ökar ytterligare och hon hör sitt eget hjärta pulsera i öronen.

Hon försöker lugna ner sig själv när hon hör ”Matildaaa…” igen och känner någon stryka henne över axeln. Denna gång vänder hon sig skrikande om och viftar med armarna i ett desperat försök att slå till vem det än var som rörde vid henne. Men hon ser igen. Ögonen fylls med tårar och trillar ner för hennes kinder i ren panik.

Steg. Hon hör steg. Hon vänder sig om och springer fort. Fortare än vad hon någonsin har gjort i hela sitt liv med tårarna som vägrar att sluta rinna. Hon hör stegen igen bakom henne. Hon slänger en blick över axeln men ser igen.

När hon kollar fram igen ser hon sitt hus. Hon nästan skrattar av lättnad, slänger en blick över axeln. Hon ser någon komma närmare henne. Luften försvinner ur hennes lungor och hon öppnar munnen för att skrika men det kommer inget ljud.

Hon når fram till sin dörr, sliter upp den och slänger sen igen den och låser snabbt. Hon kan äntligen andas och sluter ögonen och lutar ryggen mot ytterdörren. Hon öppnar snart ögonen igen kollar framför sig och ett skrik flyr från hennes lungor.