Är det inte lustigt hur man kan sluta tycka om någonting bara för en viss händelse?

Jag brukade älska att gå in på Le Love's blogg och läsa, gråta, le och gråta lite till, till dom fina texterna. Nu klickar jag bara förbi dom inläggen. Jag går inte ens in på bloggen längre. Jag vet att om jag skulle göra det idag skulle hela min mur mellan dig och mig krossasts ner till marken. Blivit sönderslagen och stampad på i gruset. Av mig. Jag vågar inte, jag är rädd för att styrkan jag har återfått skulle sugits ut mig och luften skulle slagits ur mina lungor.

Jag är rädd för dig.
Rädd för vad du har gjort mot mig.
Rädd för vad du kan göra med mig.
Rädd för personen du har gjort mig till.
Rädd för styrkan du har gett mig.
Rädd för hur du har krossat mig.
Rädd för minnet av den första kyssen du gav mig.
Rädd för alla tårar jag har spillt för dig.
Rädd för alla tårar jag kommer spilla för dig.
Rädd för att jag vet att du kommer vara med mig hela livet.
Rädd för klumpen i halsen jag får när jag skriver det här.
Rädd för att bli kär igen.
Rädd för att jag aldrig kommer hitta någon som du igen.
Rädd för att jag aldrig kommer få dig.
Rädd för att jag tänker på dig varje dag.
Rädd för att jag vet att jag inte dög för dig.
Rädd för att jag hatar dig.
Rädd för att jag älskar dig.
Rädd för att jag saknar dig.
Rädd för att jag vill ha dig tillbaka.
Rädd.