DON'T FORGET ME, I BEG
Just precis, bara för någon minut sen insåg jag en sak. En väldigt viktig sak. Kanske helt oviktigt för dig men för mig är den viktig. Jag insåg att jag inte behöver vara ledsen längre. Jag kan vara stark, jag tänka tillbaka och le. Sluta gråta för att jag har förlorat dig och istället le för den korta stunden jag hade dig i mitt liv.
LE LOVE
Är det inte lustigt hur man kan sluta tycka om någonting bara för en viss händelse?
Jag brukade älska att gå in på Le Love's blogg och läsa, gråta, le och gråta lite till, till dom fina texterna. Nu klickar jag bara förbi dom inläggen. Jag går inte ens in på bloggen längre. Jag vet att om jag skulle göra det idag skulle hela min mur mellan dig och mig krossasts ner till marken. Blivit sönderslagen och stampad på i gruset. Av mig. Jag vågar inte, jag är rädd för att styrkan jag har återfått skulle sugits ut mig och luften skulle slagits ur mina lungor.
Jag är rädd för dig.
Rädd för vad du har gjort mot mig.
Rädd för vad du kan göra med mig.
Rädd för personen du har gjort mig till.
Rädd för styrkan du har gett mig.
Rädd för hur du har krossat mig.
Rädd för minnet av den första kyssen du gav mig.
Rädd för alla tårar jag har spillt för dig.
Rädd för alla tårar jag kommer spilla för dig.
Rädd för att jag vet att du kommer vara med mig hela livet.
Rädd för klumpen i halsen jag får när jag skriver det här.
Rädd för att bli kär igen.
Rädd för att jag aldrig kommer hitta någon som du igen.
Rädd för att jag aldrig kommer få dig.
Rädd för att jag tänker på dig varje dag.
Rädd för att jag vet att jag inte dög för dig.
Rädd för att jag hatar dig.
Rädd för att jag älskar dig.
Rädd för att jag saknar dig.
Rädd för att jag vill ha dig tillbaka.
Rädd.
Jag brukade älska att gå in på Le Love's blogg och läsa, gråta, le och gråta lite till, till dom fina texterna. Nu klickar jag bara förbi dom inläggen. Jag går inte ens in på bloggen längre. Jag vet att om jag skulle göra det idag skulle hela min mur mellan dig och mig krossasts ner till marken. Blivit sönderslagen och stampad på i gruset. Av mig. Jag vågar inte, jag är rädd för att styrkan jag har återfått skulle sugits ut mig och luften skulle slagits ur mina lungor.
Jag är rädd för dig.
Rädd för vad du har gjort mot mig.
Rädd för vad du kan göra med mig.
Rädd för personen du har gjort mig till.
Rädd för styrkan du har gett mig.
Rädd för hur du har krossat mig.
Rädd för minnet av den första kyssen du gav mig.
Rädd för alla tårar jag har spillt för dig.
Rädd för alla tårar jag kommer spilla för dig.
Rädd för att jag vet att du kommer vara med mig hela livet.
Rädd för klumpen i halsen jag får när jag skriver det här.
Rädd för att bli kär igen.
Rädd för att jag aldrig kommer hitta någon som du igen.
Rädd för att jag aldrig kommer få dig.
Rädd för att jag tänker på dig varje dag.
Rädd för att jag vet att jag inte dög för dig.
Rädd för att jag hatar dig.
Rädd för att jag älskar dig.
Rädd för att jag saknar dig.
Rädd för att jag vill ha dig tillbaka.
Rädd.
- - -
Jag går från att vara arg och förbannad på dig till och tänka att jag kommer klara mig alldeles fint utan dig till och ligga och gråta på sängen för att jag saknar dig.
Tre olika känslor på samma gång som turas om att bubbla över.
Tre olika känslor på samma gång som turas om att bubbla över.
JAG HADE HOPPATS PÅ NÅGOT
Jag kommer ihåg alla gånger vi pratade Skype. Hur vi kunde prata i flera timmar, långt in på småtimmarna. Fick frågan "vad pratade ni om egentligen?" mer än en gång och jag visste aldrig svaret. Jag tror vi pratade om allt som gick att prata om faktiskt. Det var så enkelt med dig.
Men jag kommer ihåg en speciell gång. Jag kommer inte exakt ihåg vad vi pratade om eller när det var. Jag kommer ihåg morgonen efter, när jag vaknade morgonen efter med lurarna kvar i öronen och tryckte desperat på mobilen för att kolla vad klockan var. Den var död. När jag väl fick igång mobilen smsade jag dig och du sa att exakt samma sak hade hänt dig.
Vi somnade någon gång under natten. Du och jag. Tillsammans.
DITT NAMN
Det räcker att jag skriver in "L" i sökfältet så kommer ditt namn upp. Utan att vi ens är vänner.
DU FINNS ÖVERALLT
Tiden efter du har försvunnit så finns du ändå överallt. Helsingborg, namnet på din stad dyker upp överallt. Fotbollsmatcher på TV, bilder på instagram och facebook på folk som sitter på tåget påväg dit, föräldrar som ska åka dit för att hälsa på släktingar. Och så fort någon säger ditt namn så rycker jag till och det hugger i hjärtat.
Hur ska jag kunna glömma dig när du finns överallt?
Hur ska jag kunna glömma dig när du finns överallt?
JAG VISSTE HELA TIDEN
Jag blev inte förvånad över att du hittade någon annan. Innerst inne så räknade jag med det. Jag räknade med att du skulle hitta någon som var finare än mig. Någon som kunde ge dig allt det inte jag kunde. Som bodde närmre dig som du kunde pussa och krama varje dag. Någon äldre. Någon som du verkligen bryr dig om. Som du är kär i. Någon bättre helt enkelt.
Men det som gör mest ont är att du inte sa nånting.
Men det som gör mest ont är att du inte sa nånting.
SPOTTA
Det lustiga är att om du kommer komma krypandes tillbaka till mig kommer jag förmodligen välkomna dig med öppna armar när du egentligen förtjänas och bli spottad på.
DU LJÖG FÖR MIG
Den absolut sista personen som jag trodde skulle ljuga för mig, han har ljugit. Du sa att jag var speciell för dig och att du alltid skulle finnas här för mig. Du var den som sa att du fortfarande ville ha kontakt med mig även fast du hade hittat någon annan.
Du ljög.
När jag skrev till dig hur jag kände slutade du svara. Du tog bort allt som hade med mig att göra. Klippte av alla band som vi hade. Alltså måste du gett mig tomma löften. Du brydde dig aldrig om mig, jag var aldrig speciell. Du ljög. Om och om igen. Det gör så in i helvetes ont.
Den där första kyssen, när du la din hand på min kind. Betydde den ingenting? När jag låg i din famn och du kysste min hand. Var det någon teater du spelade för skojs skull? Alla tokiga miner du gjorde för att få mig att skratta. Gjorde du dom för att tyst skratta åt mig inombords för att jag gick på spelet som du spelade med mig?
Men vi hörs inatt, i mina drömmar. Där finns du varje natt.
Du ljög.
När jag skrev till dig hur jag kände slutade du svara. Du tog bort allt som hade med mig att göra. Klippte av alla band som vi hade. Alltså måste du gett mig tomma löften. Du brydde dig aldrig om mig, jag var aldrig speciell. Du ljög. Om och om igen. Det gör så in i helvetes ont.
Den där första kyssen, när du la din hand på min kind. Betydde den ingenting? När jag låg i din famn och du kysste min hand. Var det någon teater du spelade för skojs skull? Alla tokiga miner du gjorde för att få mig att skratta. Gjorde du dom för att tyst skratta åt mig inombords för att jag gick på spelet som du spelade med mig?
Men vi hörs inatt, i mina drömmar. Där finns du varje natt.
SLUTET HAR JUST BÖRJAT MELLAN DIG OCH MIG
Ja vad är det som hänt egentligen..? Jag har blivit bortvald. Han hittade någon annan och valde henne istället. Utan att berätta för mig. Aj, aj, aj vad ont det gjorde... Det gör det fortfarande förresten. Jag försöker vara stark men orkar inte riktigt längre.
Kärlek och jag går inte ihop. Inte över huvud taget. Vi funkar inte tillsammans. Varje gång när allt har känts så himla underbart så blir jag bortvald. Det händer varej gång. Men ändå så vägrar jag ge upp och jag försöker om och om igen. Säger alltid alltid att jag ska sluta försöka, ge upp allt som har med kärlek att göra. Men vad gör man när hjärtat slår som en trumma i bröstet och man inte kan sluta fnissa när man hör ett visst namn? Vad fan gör man?
Man kan ju inte hjälpa att man blir kär.
Kärlek och jag går inte ihop. Inte över huvud taget. Vi funkar inte tillsammans. Varje gång när allt har känts så himla underbart så blir jag bortvald. Det händer varej gång. Men ändå så vägrar jag ge upp och jag försöker om och om igen. Säger alltid alltid att jag ska sluta försöka, ge upp allt som har med kärlek att göra. Men vad gör man när hjärtat slår som en trumma i bröstet och man inte kan sluta fnissa när man hör ett visst namn? Vad fan gör man?
Man kan ju inte hjälpa att man blir kär.
DUNKA MITT HUVUD MOT STENGOLVET
Varför gör man samma misstag åter igen när man vet hur ont det gjorde första gången?
THE WAY I LOVE YOU
Jag älskar hur du kan få mig att le när allt annat är skit.
I'VE GOT TO THINK TWICE BEFORE I GIVE MY HEART AWAY AND I KNOW ALL THE GAMES YOU PLAY BECAUSE I PLAY THEM TOO
Today in school I saw you in the same classroom as I was in. Then... I walked behind you down the stairs too and you know what..? I just wanted to kick you so hard in the back of your head. Mentally, I did it over and over again. I didn't do it in real life. You know why..? Because I don't hurt people. Like you do.
I DO
Jag förstår. Jag förstår det mycket väl om du träffar någon bättre sen. Någon lite finare en mig som förtjänar dig mer än vad jag gör men nu tänker jag sluta skriva. Det känns löjligt att skriva detta när jag aldrig ens har sett in i dina ögon på riktigt.
JAG HAR ALLTID TROTT ATT KÄRLEK VAR NÅGOT SPECIELLT
På facebook ser man någon som har ett förhållande. Gilla. Inte alls långt efter det är så är det över, slut. Ingen relataion. Sen händer samma sak igen och igen. Jag förstår inte riktigt... Hinner man verkligen bli kär i någon på så kort tid? Eller lurar dom sig själva in i någon falsk förälskelse som dom egentligen inte vet kommer hålla länge bara för att dom är så desperata efter närhet?
Vissa kan få kärlek hur lätt som helst. Varför kan inte jag det då? Kanske för att det dom inte känner är äkta kärlek utan bara på låtsas och det jag söker är något äkta. Kanske. Jag vet inte. Jag kan inte så mycket om kärlek. Jag vill inte lära mig heller. Jag vill inte kunna. Jag vill vara nervös och fnissig för att jag inte vet hur man gör. Hopplöst jävla förälskad vill jag vara. Och det är jag nog också.
Vissa kan få kärlek hur lätt som helst. Varför kan inte jag det då? Kanske för att det dom inte känner är äkta kärlek utan bara på låtsas och det jag söker är något äkta. Kanske. Jag vet inte. Jag kan inte så mycket om kärlek. Jag vill inte lära mig heller. Jag vill inte kunna. Jag vill vara nervös och fnissig för att jag inte vet hur man gör. Hopplöst jävla förälskad vill jag vara. Och det är jag nog också.
EUFORI OCH MELANKOLI PÅ SAMMA GÅNG
Jag vill skriva. Spy upp ord. Men jag kan inte. Orden fastnar halvägs upp ur munnen och är för rädda för att visa sig. Hur gör man? Hur gör man när man försöker sätta ord på känslor som man inte ens känner? Hur gör man när ens fingrar fastnar vilandes över tangenterna och ögon fästa på skärmen stirrandes på den blinkade pinnen som så gärna vill springa iväg över sidan? Vad får man svaren ifrån? Måste man gräva djupt eller finns dom mitt framför ögonen på en?
Jag behöver ju bara fråga...
Jag behöver ju bara fråga...
ett riktigt jävla as.
Han har gillat min profilbild. Han förtjänar en pungspark.
du&jag.
Vi tog oss igenom det. Det visste jag att vi skulle höra. Nu inser jag ännu mer hur mycket jag tycker om dig.
Förlåt. Jag ska aldrig göra om det. Jag lovar.
imagine me and you, I do, I think about you day and night.
I can't see me loving nobody but you for all my life, when you're with me, baby, the skies will be blue for all my life.
:')
Nu kan jag vandra på moln ett tag. Jag saknar dig redan dock.
