theendofeverything

I don't know what I've done or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me
It's all or none

There were sounds in my head
Little voices whispering that I should go and this should end
Oh
And I found myself listening

'Cause I don't know who I am
Who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cause she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight and I think I am just as torn inside

'Cause I don't know who I am
Who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cause she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

And I won't be far from where you are if ever you should call
You meant more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself
And so I say to you, "This is what I have to do"

'Cause I don't know who I am
Who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cause she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood
Oh
She who dares to stand where I stood

Two hands
I wanna play the piano with two hands
Shoulda learned
To ask of many its the way of the world
Boy who you wanna here to me
You gave me a piano with all 88 keys
But two hands
Whats it gonna do
With two hands
To make the money like the richest of man
Whats a guy to do
With two hands
I can make you be so good to me
Give me all the time with my sexuality

weheartit

weheartit

You were there. You were always there for me. Always holding my hand when I needed it, always kissed my lips when I needed it. I didn't really need it. I needed you. More than anything on this planet, I needed you. You were my strenght, my everthing. You kept me safe.

You came to me when I needed you the most. Took my hand and led me from the darkness. Pulled me up from the dark hole I had dug for myself. You saved me. You saved me from myself. I was my own worst enemy until you came and made my life worth living. The feelings I got when I was with you was the best feelings in the world. The butterflies I never had suddenly started to fly around in my stomach.

Then with no warning, poff, you were gone. The butterflies died. Everything turned black. My already wounded heart broke once again to a million pieces. The darkness that had dissappeard, came again. Slowly everything became darker and darker. Everything I ever needed was gone. My savior, my hero was now nothing. My hand slowly slipped out from yours.

Was it my fault? Did you leave because I wasn't good enough? Did I hurt you first so that I deserved it? So many qusetions... But I chose not to ask. And now it's too late.

I look down at you from time to time. You're happy. My heart still aches. But if you're okay, I'm okay. You saved that box. That box with all of our pictures. That means everything to me. You're holding one of the pictures in your hand. The one of you and me by the water. A tear slips down your face and you whisper "I'm sorry..."

Matilda sitter och knyter sina skor i sin kompis hall. Hon hade helt tappart bort tiden bland alla skratt, filmer och samtalsämnen. Hon säger ”hejdå” till sin vän och skyndar sig ut genom dörren. Det har blivit sent och vinden tar tag i henne och hennes hår virvlar runt hennes ansikte, hon drar jackan tätare kring kroppen för att skydda sig mot dom kalla vindarna som känns som vassa knivar mot hennes hud.

Hon bestämmer sig för att gå nerför den långa backen och sen igenom parken för att komma hem så snabbt som möjligt. Hennes ben ökar automatiskt farten ner för den långa backen, hon ser dom stora träden som hänger som ett mörkt täcke över parken. Hon ryser vid synen av dom. Matilda skakar av sig den obehagliga känslan, skakar på huvudet och mumlar till sig själv att hon ska sluta vara så töntig och skynda sig hem istället.

Hon når snart fram till den mörka parken. Hur kan den vara så skräckinjagande på kvällen när den är så inbjudande på dagen? Tänker hon för sig själv och ökar ytterligare takten på sina steg.

En lampa släcks när hon går förbi den. Av ren chock stannar hon och tittar upp mot lampan som snart tänds igen. Hon tittar skräckslaget in bland dom mörka träden som knakar något så fruktansvärt av dom hårda vindarna. Skräcken lägger sig som en klump i magen när hon snabbt fortsätter framåt. Hon hör någon viska hennes namn ”Matildaaaaa…” men en väsande röst. Med handen över munnen för att kväva ett skrik vänder hon sig om. Ingen. Ingen där. ”Hallå..?” ropar hon försiktigt. Inget svar. Stegen ökar ytterligare och hon hör sitt eget hjärta pulsera i öronen.

Hon försöker lugna ner sig själv när hon hör ”Matildaaa…” igen och känner någon stryka henne över axeln. Denna gång vänder hon sig skrikande om och viftar med armarna i ett desperat försök att slå till vem det än var som rörde vid henne. Men hon ser igen. Ögonen fylls med tårar och trillar ner för hennes kinder i ren panik.

Steg. Hon hör steg. Hon vänder sig om och springer fort. Fortare än vad hon någonsin har gjort i hela sitt liv med tårarna som vägrar att sluta rinna. Hon hör stegen igen bakom henne. Hon slänger en blick över axeln men ser igen.

När hon kollar fram igen ser hon sitt hus. Hon nästan skrattar av lättnad, slänger en blick över axeln. Hon ser någon komma närmare henne. Luften försvinner ur hennes lungor och hon öppnar munnen för att skrika men det kommer inget ljud.

Hon når fram till sin dörr, sliter upp den och slänger sen igen den och låser snabbt. Hon kan äntligen andas och sluter ögonen och lutar ryggen mot ytterdörren. Hon öppnar snart ögonen igen kollar framför sig och ett skrik flyr från hennes lungor.