POESI OCH HELVETE

Det känns som att alla texter överallt, på bloggar osv, måste vara så djupa och med en fint budskap och med fina "blommiga" ord. Allt ska vara så jävla fint hela tiden. Vaffan? Man är inte på det där blommiga humöret hela tiden. Alla blir arga. Så svär för fan! Glöm den där pryda hipsterfasaden och skrik jävlar, fan och helvete så högt du bara kan. Livet är inte en dans på rosor. Vi stöter alla på motgångar då man får vara fly förbannad.

Tolka mig inte fel nu. Inget fel på hipsters, bor även en liten sådan inuti mig. Jag menar bara att det byggs upp en sån fin och perfekt värld på dess bloggarna, som jag för övrigt älskar, med alla fina bilder och texter. Nu sa jag nästan emot mig själv. Ingens värld är perfekt, så våga bli arg. Bara för att någon annan tror att du är en viss sorts person, på grund av hur du målat upp dig själv på internet, betyder det inte att du behöver leva upp till deras person v dig. Du är din egen. Var inte perfekt. Perfekt är tråkigt.

Förlåt för svammel.


x

Nej, jag har varit stark ända fram tills nu och jag tänker fan inte sluta här. Nu sätter jag fan ner foten. Hårt. Jag tänker inte låta dig komma nära igen, sist jag gjorde det slutade det åt helvete. Och det finns ingenting som säger att det inte kommer göra det denna gången med.

JAG TROR JAG VET VAD VI GJORDE FÖR FEL

"Oh shit vad jag älskar dig trots att jag knappt visste vad dom orden betydde. Och det vet jag typ inte ens idag, det gick för fort, vi vände blad. Från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av."

~

"When someone walks out of your life, let them. There's no use in wasting time on people that leave you. What you make of yourself and your future is no longer tied to them. Yeah, you may miss them. But remember that you weren't the one who gave up."

2012-05-08

Här sitter jag och gör det mesta och ingenting. Biter rastlöst på sugrören i min flaska med hallonsoda. Vill ju skriva men har inte något vettigt att säga, vad gör man? Nä. Jag vet inte riktigt.

Jag lyssnar på Håkan i alla fall. Dom där sorgliga och hjärtekrossande låtarna, det är ju trots allt dom som är dom bästa. Den där sårbara sidan kommer fram och man sitter med tårar ögonen och känner att alla ens skyddande murar krossas ner.

Jag behöver känna mig sönderiven för att kunna resa mig igen.

Nej, jag vet inte vad jag precis har skrivit. Så förstår om ni inte heller gör det.

RSS 2.0