För mig, kanske för dig också, är lögner något som drar sig till mig hela tiden av någon anledning och suger ut all min enegri när jag minst anar det. Och när jag behöver energin som mest. Man tror att någon nära aldrig skulle kunna ljuga för en. Men så fel man kan ha. 

Ser det ut som jag är någon som tycker om att man ljuger för en? Eller ser jag svag ut, så svag att man inte tror att jag kan hantera sanningen? Att om man säger sanningen till mig skulle jag knäckas? Men sanningen kommer alltid fram till slut och då gör det så ont. Så jävla ont. Alltid får jag dra ur sanningen ur andra själv. Sanningen kan svida, men att veta att någon har ljugit för en är ännu värre. Så jävla mycket värre.

"Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma."