Där stod jag i regnet. Frös gjorde jag och jag kunde inte ens känna mina fringrar. Lars Winnerbäck stod på scenen en bit bort med sin akustiska gitarr. Introt till "Elegi" klingade lätt på gitarren och tårarna började falla precis som regnet ovanför. De gick inte att stoppa. Jag ville inte stoppa det. Där stod jag och skakade och kände mig patetisk, lycklig och jävligt ledsen på samma gång.

Man kan väl säga att såret har läkt någorlunda men om något vidrör det gör det rätt ont. Elegi är ju din låt, Linus.