Här sitter jag och gör det mesta och ingenting. Biter rastlöst på sugrören i min flaska med hallonsoda. Vill ju skriva men har inte något vettigt att säga, vad gör man? Nä. Jag vet inte riktigt.

Jag lyssnar på Håkan i alla fall. Dom där sorgliga och hjärtekrossande låtarna, det är ju trots allt dom som är dom bästa. Den där sårbara sidan kommer fram och man sitter med tårar ögonen och känner att alla ens skyddande murar krossas ner.

Jag behöver känna mig sönderiven för att kunna resa mig igen.

Nej, jag vet inte vad jag precis har skrivit. Så förstår om ni inte heller gör det.